Årets första kris

Dags igen. Sonens pappa har tjatat om biljetter och tider för avgång och ankomst i flera veckor nu. Inte en enda gång har han frågat sonen vad han vill, han har bara tjatat och t o m refererat till skilsmässo-avtalet.
Och då till slut beställt biljetter. Vilket startar kris nummer ett detta år. Krisen som den så kallade pappan inte ser, och även om han såg den inte skulle bry sig om. Varför kan han aldrig sätta sonen före sig själv?
Så nu sitter jag här igen, med en son som drömmer, går i sömnen och biter sig fast vid mig som en igel.
Han har allt han behöver i sitt rum, egen tv, egen dator, egen dvd, men nu är han alltid hos mig. Hela tiden.
Inte gör det mig något, det är bara trevligt, det är ett rent nöje att spendera tid med honom. Han är så snäll och vi har roligt.
Men oron sitter i bakhuvudet och gnager. Vad tar han för skada av det hela? Hur känner han sig när han inte viker från min sida? Vad är det han oroar sig för?
Det kommer att släppa. Om några veckor.
Sen börjar kris nummer två ungefär en månad innan han ska resa. Samma sak varje år.
Jag är trött. trött på att se min älskade son gå igenom det här, gång på gång. Och trött på att känna mig så maktlös. Jag kan inget göra. Jag kan inte hjälpa honom.
Förlåt Nick. Jag älskar dig.

Over and out, XO, N