R.I.P my friend

Jag har försökt. Sett mellan fingrarna och kommit med ursäkter. Men nu orkar jag inte längre. Nu får du klara dig själv...

När jag var liten hade jag en kompis som bodde granne med mig. Hennes föräldrar var skilda. Hennes pappa var alkoholist.

Ibland när han hade suttit hemma och supit och hetsat upp sig så kom han hem till dem och gick runt och bankade på deras fönster. En gång försökte han sparka in deras ytterdörr.

Eller så kunde han ringa till dem. Och ringa. Och ringa. Tills dem åkte hemifrån.

Han bodde inte så långt borta så varannan helg så cyklade min kompis och hennes storebror till honom för att vara där över helgen. Oftast så kom dem hem igen för när dem kom dit kunde dem höra redan i porten hur han svor och levde rövare i sin lägenhet.

Så har du börjat uppföra dig nu. Du sitter och dricker och hetsar upp dig och sen skäller du på mig. Kanske på andra också, vad vet jag?

Första gången förlät jag dig och vi pratade om det. Men idag gjorde du samma sak igen. Fast värre.

Den här gången blir det ingen förlåtelse. Jag orkar inte mer. Du håller på att gå ner dig totalt, men jag kan inte hjälpa dig. Du har snart inga vänner kvar. Ingen orkar med dig längre. Du måste göra något själv nu.

Förlåt, men jag har fått nog. Det är upp till dig nu. Jag hoppas du gör något innan det är försent.

Jag kommer sakna dig. Den som var du innan. Inte den du är nu.

Ha det bra!!

XO, N